Ett år

...med grisar!

Jag tror inte det är nån i min bekantskapskrets som trodde att jag någonsin skulle börja arbeta som "kulting-morska", än mindre med grisar överhuvudtaget. Men här står jag efter ett år på BU- fast anställning och ett "stabilt liv". Inte trodde jag att jag skulle få jobbet jag ringde och sökte helt utan erfarenhet. Lucky me!

Men inte fan va det nån dans på rosor för mej, efter min första dag på jobbet skrek min kropp! Jag hade bokstavligt talat ont ÖVERALLT! Efter tre månader sittandes hemma i fåtöljen ständigt uppdaterad av alla diverse jobbsökarsajter. Jag red inte ens, pga att min häst blev "sjukförklarad" i samma veva som jag slutade gå till mitt "vi-ringer-när-vi-behöver-dej-jobb" på truckstop:en. Nejnej, kroppen min rostade ihop totalt och den fick ett brutalt uppvaknande den 2 januari 2012.

Jag va så nära på att ge upp, bara efter en dag, men jag bet ihop. Jag gick dit dag två, dag tre, dag fyra och dag fem. Kroppen gjorde ännu så otroligt ont och piller-kartan med Ipren och Alvedon va en stund min bästa vän. Jag hade bestämt mej- har man gett sej in i leken får man leken tåla- jag skulle härda ut, tillslut måste kroppen sluta göra ont, i alla fall göra mindre ont. Det gjorde den efter hand.

Det som till en början skulle vara en halvtid, slutade i en heltid och en hel del mer för mej. Jag började jobba varannan helg, utan häst och min dåvarande pojkvän jobbade skift, - jag jobbade 11, ledig 3. Det va lika bra, sitta hemma var inget alternativ. Jag har alltid resonerat som så att ska man göra nått så gör man det ordentligt! Det va bara att köra loppet fullt ut!

Varannan helg hade jag alltså grisning helt plöstligt, jag ska inte sticka under stolen med att det va slitsamt, för det va det och jag va helt slut när min tredagars helg kom, men jag älskade det! (Still do!) Jag spenderade nästan mer tid på jobbet med "mina" suggor och nyfödingar än jag gjorde hemma under helgerna, det kändes i alla fall så. Men det gjorde mej inte det minsta.

Och nej, det va inte lätt alla gånger att veta vad jag skulle göra, egentligen helt utan erfarenhet utan bara min magkänsla (och ev. ett telefonsamtal) att följa. Jag kände mej ofta brutalt inkastad i "den riktiga" BB-avdelningen, i alla fall tror jag det nu när jag skriver detta idag( 11 månader efter jag hade min första grisning). Allt gick nog så fort att jag inte hann tänka efter just då... I alla fall inte på hur just jag kände mej. Det va ganska irrelevant för stunden.

Jag gjorde säkert miljoner fel som en som läst en naturbrukslinje med grisinriktning inte hade gjort, men ärligt talat så är det redan förbi- det går inte att göra ogjort. Jag fick lära mej från grunden, jag fick göra mina misstag, jag fick göra om , göra rätt - det har format mej till den grisskötare jag är idag. Än idag blir det fel in emellanåt, och jag är ganska säker på att det inte bara är så för mej utan Sveriges andra grisskötare också. Smågrisproduktion hade vart så mycket lättare om den bara vart svart och vit, tyvärr är den hela tiden i en gråskala.

Jag har i alla fall lärt mej sjukt mycket under ett år, inte bara om grisar utan också om mej själv. Jag har gråtit för att jag inte sett ett ljus i slutet på tex en behandlingsrond, där diaree- efter diareekull väntar på behandling eller omgångar där massa suggor är sjuka. Jag har varit frustrerad för att friska suggorna ligger på kultingarna eller vägrar ta sej an ditflyttade bebisar.

Jag skriver inte detta för att få någon typ av sympati eller medlidande, jag delar bara med mej av min story. Än idag gör kroppen ont till och från och jag lyckas alltid "skada" mej mer eller mindre, för tillfället en lårkaka precis över knäet. (J*vla spånvagn!) Men jag lever med det! För att komma till min BB-avdelning och få se alla dessa liven, jag blir alldeles varm inuti. Jag älskar mina grisar, för första gången sen jag tog studenten 2010 är det kul att gå till jobbet igen. Grisarna gör mej så sjukt lycklig, finns det nått bättre än att bli lycklig över att gå till jobbet?

På något sätt känns grisproduktion mer "reality" än att sälja bränsle och korv till griniga kunder. Att få ett bra resultat på en sugga och omgång är så mycket roligare än att sälja stora kaffe istället för små eller en korvmeny istället för bara en korv med senap.

Jag skulle kunna babbla på om detta i alla evighet, men nu får det nog räcka. (Ursäktar eventuella stavfel eller särskrivningar, jag är 90-talist ;P )

That's all, LH