Livet tar en oväntad vändning ibland

Vadå nytt jobb tänker ni kanske nu? Men jooh, det är sant. Jag är inte längre grisskötare och jag ska förklara varför. Under mina två år hos grisarna har jag hela tiden varit obeskrivligt trött vilket började i stort sett samma stund som jag klev in genom ytterdörren min första dag. Först tänkte jag inte så mycket på det, jag hade ju bara suttit hemma på rumpan i två-tre månader såklart va jag trött när jag började arbeta igen. Sen va arbetet fyskiskt vilket min kropp inte alls var van vid, i alla fall inte på den nivån. Så jag ägnade inte så mycket tanke till varför jag helt plötsligt blev så trött.

Jag började i alla fall att jobba ännu mer hos grisarna, en bra bit över heltid, tröttheten blev inte bättre.Men jag tänkte ändå inte på det, "jag jobbade ju mycket". Jag ville jobba, jag trivdes av att jobba, jag älskade mitt jobb! Jag hade ju ändå inget större liv eftersom jag då inte hade nån häst, så att jobba ihop en buffert va i alla fall det minsta jag kunde göra.

Den obeskrivliga tröttheten blev större. Behöver jag nämna att detta inte berodde på nån typ av sömnbrist, näringsbrist eller annat? Värk i muskler och leder började komma allt oftare och ibland(ganska ofta) tog jag piller för att ens orka gå till jobbet på grund av värken. Huvudvärken kom som ett brev på posten och var in emellanåt olidlig. Jag kunde vakna med den, gå och lägga mej med den för att nästa morgon vakna med den igen. Bihålorna strejkade flera gånger och när det va som värst så visste jag inte vart jag skulle ta vägen för det gjorde så ont.

När typiska allergiska besvär uppkom; klåda, snuva, hosta, täta luftvägar och rinniga ögon, sa jag till mej själv att jag borde gå till doktorn igen för att kolla upp detta. Men sköt det framför mej hela tiden i form av försvarsmekanism. Jag ville inte... ville inte ta tag i det.

Jag satt i ett ekorrhjul som jag visste innerst inne att jag borde hoppa ur men sprang några varv till hela tiden för jag kunde inte ge upp, kunde inte svika "mina grisar" och mej själv. Men till slut gick det inte, på grund av omständigheter var jag borta från jobbet, först två veckor, sen en månad ytterligare. De allergiska besvären försvann, huvudvärken som jag levt med konstant det senaste halvåret avtog. Kroppen värkte mindre och jag kände sakta hur jag började pigga på mej.

Här sitter jag idag, efter att ha vart sjukskriven från februari tills sista maj - fyra tuffa månader för mej personligen- och jag mår bra! För första gången på två år kan jag säga jag mår bra och verkligen mena det! Jag är inte trött hela tiden, jag har inte huvudvärk som får mej att känna som att jag ska dö vilken minut som helst, jag har inte ont i muskler och leder på samma kroniska sätt, jag har inga permanenta allergiska besvär.

Så trots att jag älskar mitt jobb som 'grismamma' så fick jag helt enkelt inse att ett jobb kan inte få ta livet av mej som människa. Ibland så saknar jag det som va, "mina suggor, mina smågrisar", men jag vet att det är bäst så här. Ibland tvivlar jag på mej själv som hoppade ut ur hjulet, men mitt beslut stärks när nära omkring mej bekräftar det jag själv känner och säger att jag ser frisk ut för första gången på riktigt länge.


Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga om detta, men jag tror inte att nån orkar läsa ändå, så jag låter bli. Jag skriver inte detta för att söka nån sorts empati eller 'tyck synd om mej-skit', utan för att det är så det är helt sonika. Jag kunde inte längre låta mitt jobb ta livet ur mej; så jag slutade och idag gör jag något helt annat och mår så mycket bättre. Så enkelt är det! Oerhört tack till alla som stöttat mej genom dessa tuffa månader, framför allt familjen och min pojkvän. Tack till min läkare som faktiskt tog mej på allvar när det va som allra värst. ♥