Aim for the moon and you will finish up among the stars

Jag har det senaste spenderat lite tid med att blicka tillbaka. Bilder och filmklipp, från nu och då. Jämfört, reflekterat och kommit till insikt. Vi har kommit så långt tillsammans jag och Josie. Jag köpte Josie i september 2012. Där och då hade jag, med facit i hand, ingen aning alls om hur jag skulle rida denna underbara häst. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. Sååå många otaliga timmar jag spenderat i sadeln hade jag fått pengar för dom timmarna jag ridit hade jag vart närmare miljonär nu....

Någon gång i Augusti 2012 satt jag på Josies rygg för första gången, det va ibland det lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag satt där på en av Sveriges finaste pleasurehästar med meningen att köpa henne. Behöver jag säga att jag var som ett barn på julafton...?Trots att jag kände mej som jag aldrig suttit på en häst innan.

Åttonde september 2012 red jag Josie för första gången hemma. Då såg det ut så här! Vill ni veta en sak, från hjärtat..? Jag kände mej verkligen helt lost och kunde verkligen inte rida denna hästen för fem öre. Men vad gjorde det då, ingenting! Jag ägde hästen jag en gång bara kunde drömma om att äga. Nu skulle jag bara lära mej rida, igen. Josie var lärd tvärtemot av hur jag alltid ridit. Nu skulle jag ställa om min hjärna till att rida med fullständig legcontroll.

Jag red hela vintern själv, lärde känna min häst och lärde mej rida på nytt. Där var många stunder av förvirring och känslan av att inte kunna rida. Mycket tårar, men jag gav aldrig upp. Jag bara skulle lära mej rida denna hästen till det bäst av hennes kapacitet, något annat alternativ fanns inte.

I mars 2013 red jag min första clinic för Mark med Josie. Jag har innan jag skriver detta suttit och kollat tillbaka på filmklipp från just denna clinicen och jämfört med vart vi är idag. Jag inser att det är inte bra jag som utvecklats utan också min häst. Hon har utvecklat sitt rörelsemönster och har ett helt annat uttryck när hon rör sej idag. Framförallt så har hon ett mycket bättre framben som verkligen point the toe och en helt annan styrka igenom hela kroppen. Jag hade då hela vintern suttit och försökt hitta knapparna på min häst, en del hade jag hittat vissa var ännu låååångt borta. Jag visste egentligen inte vad som var rätt eller fel, men jag kände vart jag hade motstånd och när det inte kändes bra för mej. Jag vet att jag till just denna clinicen hade problem i högergaloppen; när jag höjde min hand och villa "forma" Josie så fick jag motstånd och istället för att ge för bettet så fick jag en reaktion. No good! Det hela grundade sej i att jag hade för lite driv ifrån vänster bak. Josie sölade lite och jag visste helt enkelt inte hur jag skulle rätta till det. Vi spenderade mycket tid med att jag skulle lära mej känna när hon faktiskt var genuin mot mej och inte fuskade, allt handlade om känsla. Det känslan sitter idag i min ryggmärg och det är därför jag ALDRIG låter Josie göra en halvdan galoppfattning till exempel. En kass fattning ger dej en ännu kassare galopp. Gör om ,gör rätt!

Efter den clinicen kämpade jag jättemycket själv hemma med att verkligen känna efter om min häst gav hela sej till mej själv genuint. Mycket arbete och många stora tårar när jag kände mej helt inkompetent som ryttare. Men jag gav aldrig upp....!

I slutet på mars var The Man of Trail - Tim Kimura- här på clinic i Sverige och jag red för första gången trail på riktigt på min häst. En oerhört nyttig clinic för mej som gett mej många av mina verktyg jag har i trailen idag. Bästa Tim va oerhört tålmodig med mej trots att jag splittade varenda lopeover som låg på banan. Jag insåg, för första gången, att trail, det är jäklar i mej riktigt svårt när det ska vara perfekt, men satan så kul. Jag tror att denna clinicen den va det jag som lärde mej mest på min snälla häst bara fanns där för mej, lät mej göra fel, göra om, göra fel igen, göra om och slutlige göra rätt.

Denna bilden är ifrån framridningen på min och Josies första tävling. Bökeberg Challenge i maj. Vi hade slitit hela våren. Vi startade trail och pleasure. Jag tror jag visade i performance halter också. Gudars vad jag var nervös. Jag som aldrig brukar bli nervös. Men denna gången satt jag på Josie, vi skulle göra våran första show tillsammans. Trots att jag gjort detta sen barnsben så vad jag i Quarterklasserna en noob. Jag har bara tävlat Smokie i ridklasserna på en tävling, men då va det ingen press. Smokie hade aldrig presterat innan, Josie hon hade presterat och nu skulle vi prestera tillsammans. Jag tror jag blev tvåa i Senior Pleasure och sen vann jag amatör Pleasuren för ena domaren!!!!!!!!! Förstår ni lyckan, förstår ni tårarna som rullade ner för mina kinder? Jag grät, Markus grät, mamma grät, mamma Lange grät, Liza grät. Så mycket tårar och så mycket glädje!

Vi tävlade några veckor senare på NSBA Celebration, då gick våran pleasure inte så bra dock gick våran trail superbra! Jag vann min första trail och var superglad!

Någon månad senare så vann vi två SM-guld i pleasure, senior och amatör. Jag valde att inte starta trailen den där söndagen i Augusti. Jag fick välja, pleasure eller trail. Med facit i hand valde jag så rätt!

Ytterligare någon månad efter tävlade vi Paint Championatet. På lördagskvällen startade jag NSBA pleasuren, Nonpro och Open. Vi vann bägge klasserna! Dagen därpå red jag AQHA Amatör och Senior pleasure. Jag vill minnas att vi också vann för bägge domarna i senior och för den ena i amatör. Vi visade att dom där SM-gulden dom va då ingen tur utan vi förtjänade dom! Där avslutade jag och Josie våran första tävlingssäsong tillsammans och åkte hem för att börja förbereda oss för nästa.            
  
Vad ni har sett här är ögonblick från mitt och Josies första år tillsammans. Ett år fyllt av lycka och framgångar jag bara kunnat drömma om. När jag sitter där på tävling så ser det garanterat så enkelt ut, men jag ska tala om att det är så mycket annat än enkelt. Att tävla Josie och ha henne där hon är när vi kliver in genom gaten det är ett heltidsjobb. Mellan alla dessa tävlingstillfällen där vi skördat framgångar inte bara våran första säsong utan även våran andra och tredje så har det varit så mycket blod, svett och tårar att ni anar inte.

Jag tänker inte gå igenom andra och tredje säsongen så noga. Men även här är det hard work och determination som gjort oss till det sammansvetsade team vi är. Där finns alltid något jag kan göra bättre så efter varje tävling så går jag hem och tränar på JUST DET som inte var perfekt, oavsett om det är jag eller Josie som brast i något.

Vart jag vill komma egentligen med detta inlägget är att det va för mej nyttigt att klicka mej in i den mappen med filer från min gamla dator som innehöll bilder och klipp från när jag ännu lärde mej rida denna underbara häst. Ibland kan jag känna att vi inte kommit så långt, vilket ofta inträffar dom dagarna då vi har skitpass när ingenting fungerar. Då ska jag ta för vana att klicka in i mappen med gamla filmer och klipp.

För vi har trots allt tagit oss ifrån den första bilden i inlägget till detta:

Till fullständig kontroll, stor utveckling och att vara ett ekipage att räkna med både när det kommer till pleasure och trail. Vi har en helt annan grad av samling och lyft i kroppen än vi hade för tre årsen. Jag kan rida min häst till det bästa av henne kapacitet och utan att ha det som mål så är vi inspirationskällor till andra ryttare. Josie må vara lite "defekt" när det kommer till exteriör, men hon är en perfekt performancehäst i mina ögon och ska dömas därefter.

However, tillsammans har vi svettats och gråtit, vi har kämpat oss igenom hårda pass, långa kvällar på ridhuset, iskalla clinicar. Ups and downs, vi har ibland varit på helt olika planeter men vi har ändå tagit oss igenom det tillsammans. Vi har lärt oss och utvecklats tillsammans. Nu så här när jag får lite distans till det hela så är jag så glad att jag fått göra denna resan tillsammans med just Good Girls Invited. Mina drömmars häst.♥