Ego vs blygsamt ödmjuk

En kväll när jag låg i sängen och kollade nyheterna på mobilen innan jag somnade så fastnade jag för rubriken "Duktiga flickor måste bli ego". Jag brukar egentligen inte vara så mycket för att läsa ledare och krönikor skriva av politisk omvridna stockholmare, men denna fick mej faktiskt att tänka efter lite...

Ledarskribenten menar på att "duktig flicka-syndromet" hyllas i borgerligheten. Jag vet egentligen inte riktigt vad det ska betyda, men jag vet hur det är att vara den där 'duktiga flickan'. Jag har vart henne, jag är henne och jag kommer mest troligt att fortsätta vara henne. Jag vill alltid göra allt bra, vill alltid att alla ska tycka jag är bra. Men för vem är det bra? Är det bra för mej att jag alltid vill vara bra, är det bra för nån annan att jag alltid vill vara bra. Från det ena till det andra, fast det hänger ihop.

Samhället har format den duktiga flickan, format henne till att alltid arbeta för att uppnå förväntade resultat, format henne till att inte ta för sej för vad hon gjort, format henne till att inte ta cred för hennes, mest troligt hårda, arbete och att snällt stå bredvid nicka och le när nån annan tar äran för hennes jobb.

Att duktiga flickan skulle vara rebellisk och stå upp för att ta cred för sitt hårda arbete är chockerande i samhället. Då är den duktiga flickan helt plötsligt en egocentrisk bitch som kör över medmänniskor. Jag håller med ledarskribenten i detta fallet, duktiga flickan SKA bli mer ego. Som duktig flicka är det en rätt, samtidigt en skyldighet av samhället att hylla henne som om hon vore man. Ingen 'duktig pojk' skulle låta nån annan ta cred för arbetet han utfört och samhället tvekar inte på att hylla honom.

Samhället i allmänhet, arbetsgivare i synnerhet letar, som mer regel än undantag, prestigelösa, lagspelande profiler. Det kvittar hur tungt lass du som 'duktig flicka' dragit, alla dina kamrater ska ha lika mycket cred trots att du gjort majoritetens arbete. Jag motsätter mej det ständiga tjatet om lagspel och prestigelöshet och osar av ilska!

Jag ser inget fel i att vara en "duktig flicka" eller så kallad 'prestationsprinsessa', det är min drivkraft att prestera det bästa jag kan, för jag hoppas alltid att prestera bättre än alla andra och bättre än jag själv gjorde sist. Men så fort jag vill ha cred för mitt flitiga slit så är jag egocentrisk och slåss med vassa armbågar.

Men vet ni vad, jag skiter i det! Bara häromdagen satt jag och funderade på följande; hur oförskämd jag va som under en sommar dragit hem alla dessa troféhästar, medaljer och rosetter. Tills jag kom på mej själv att jag är fan inte det minsta oförskämd. Jag sliter som en gris för att dom ska stå på min hylla och hänga på min vägg idag! Jag har jobbat som en blå för att ens ha råd till att ha möjligheten att tävla om dom, det är jag som spenderar otaliga timmar i sadeln för att jag och Josie ska bli bättre, ingen annan. Jag hade uppriktigt sagt vart förbannad om dom inte stod här efter denna säsongen som nog varit den tuffaste för mej i många aspekter.

Jag är så jävla trött på att vara en 'duktig flicka' som inte får ta cred och stå upp för det jag tror på utan att då vara the bad guy; en egocentrisk bitch som kör över folk med mina vassa armbågar. Samhället behöver då verkligen en radikal attitydförändring och det nu!