Små töser på envetna ponnysar.....

....en gång i tiden var jag den lilla tösungen som satt där på min envetna ponny.

Idag är jag en vuxen tjej;

- med en superfin häst.  

- med en prisvägg innehållandes medaljer och fler prisrosetter än många ens rider ihop under en hel livstid.

- med flera troféhästar som pryder hyllorna.

- med en stor verktygslåda för att guida runt min häst.  

 

Jag fick en lite aha-upplevelse, eller en tankeställare, när jag var på ridhuset häromdagen. Jag berättade om det, visst gjorde jag? Min plan var att skriva detta inlägg precis efter för att publicera senare till er, men bara jag började tänka på allt jag ville få ut i text så började jag storlipa. Jag kunde omöjligt sitta i skolan och ha stora krokodiltårar rinnandes ner för kinderna.

 

När jag kom tillridhuset en kväll i veckan, var där två systrar; storasyster sin C-/D-ponny och lillasyster på sin shetlandsponny. Lillasyster leddes till största delen runt på sin ponny av mamma medan storasyster red själv. Storasysters ponny ville väll inte riktigt vara med och var ganska lat av sej. Så mitt i en långsida kunde den stanna för den inte ville gå mera. Efter att ha sett fenomenet några gånger så vågade jag mej till slut på att förklara ettan och tvåan för tösen i förhoppning om att det skulle hjälpa henne med att ponnyn stannade och vägrade gå framåt. Jag är väl medveten om att jag är en avancerad ryttare som kan väldigt mycket och hjälper därför sällan andra med i rädslan att verka som en översittare. Till slut tog jag mej i alla fall mod.  

   

Men till vad jag nu själv kände.... Jag kände så igen mej dom båda töserna. Jag började också på en busig liten shetlandsponny som gick åt det håll jag inte styrde. Jag hade också en envis liten ponny som jag verkligen fick lära mej att rida på. När jag nu satt där på min fina pleasurehäst vars rörelser jag kan kontrollera till varje millimeter och såg dessa systrar så gick tankarna direkt till att för femton årsen så va det där jag och Nattis. Jag på busiga Wilma som inte gick att låsa in i en hage och Nattis på Rödluvan som inte gick att ta i hagen utan hon skulle bestämt gå in i stallet själv. Det gjorde mej så oerhörd rörd; trots att vi inte fått fina ponnysar serverade på silverfat så håller vi ännu på med detta och vi gör det bra.

 

Jag vet att när jag va liten tösunge och struttade runt på min lilla ponny i allt annat än en samlad form, mest av allt i full galopp, för tro det eller ej, en gång tyckte jag också om att rida fort, så fanns där äldre tjejer som jag också såg upp till och en dag ville komma dit dom var då. Idag är jag där. Jag tillhör en av Sveriges bästa ryttare men min plats i den klanen kan vara borta i morgon. Jag känner oerhört stor ödmjukhet för att vara den jag är och vara där jag är; det kan vara borta fortare än jag hinner blinka.

Jag vet inte om jag önskar att någon liten flicka där ute ser upp till mej, men om hon finns där ute är jag oerhört smickrad, att vara en förebild och beundrad. Jag hoppas verkligen att den lilla flickan där ute, som jag är förebild för, på ett eller annat sätt får uppleva det jag har gjort.

Jag vet att jag alltid lite omedvetet försöker rida lite bättre när det är unga ryttare i närheten. Mer rätt, mer konsekvent, mer korrekt, mer bäst. Häromdagen va inget undantag. Jag är övertygad om att systrarnas närvaro fick mej att lite mer uppskatta resan jag gjort; från där jag började till dit jag är idag.